onsdag 18 november 2015

Denna hemska värld vi lever i

Jag tänker på alla terrordåd som nu kommer närmare och närmare. Och jag har ofta tyckt att människor är modiga som vågar skaffa barn. Barn som ska växa upp i denna kalla, hemska värld. Men sen tänker jag att det kanske är bra ändå. Det kanske är det rätta att göra. Att alla vi goda människor skaffar och uppfostrar så många barn vi kan. Uppfostrar dem till att ha goda, varma hjärtan. Uppfostrar dem till att respektera sina egna och andras liv. För så länge de goda människorna är fler än de onda så leder vi. Och det kan aldrig vara fel.

tisdag 3 november 2015

Till systern jag inte har

Kära syster

Jag har alltid saknat dig, vet du. Du hade förmodligen funnits om inte pappa haft två pojkar sedan tidigare som han betalade underhåll till. Pojkar som jag är lillasyster till på pappret men endast där. Inte i verkligheten. De växte upp i en annan familj och i våran var det bara jag. Ensambarn kallar jag mig. Ett tag försökte jag inbilla mig att jag hade tur. Jag fick båda mina föräldrars uppmärksamhet och slapp dela den med någon annan. Någon som du. Någon som tyckte jag var en skitjobbig lillasyster eller som tyckte jag var en tråkig storasyster som inte ville att du skulle leka med eller röra mina prylar. Jag vet inte vem jag försökte lura. Mig själv, antagligen. För du fanns inte där när jag blev mobbad i skolan. Du fanns inte där när jag inte hade några lekkamrater. Du fanns inte där på julaftnar när jag alla år var det enda barnet med alla äldre släktingar. Du fanns inte där när jag hoppade av gymnasiet. Du fanns inte där när jag några år senare tog revansch och efter tre år på komvux äntligen fick sätta studentmössan på huvudet. Du fanns inte där för att fira med mig. Du fanns inte där när jag tragglade mig igenom alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Du fanns inte där när jag träffade min första pojkvän. Eller min andra. Eller min tredje. Du fanns inte där för att kritisera mina val av dem. Du kunde inte glädjas med mig när jag blev sambo. Jag kunde inte gråta ut i din famn när jag blev dumpad. När livet är svårt finns du inte där att gråta ihop med. När livet är bra finns du inte där att skratta ihop med. Kan man sörja nån som aldrig funnits? Att man känt sig halv hela livet. Jag säger att man kan det. Man kan sörja barn man aldrig fick så man kan visst sörja en syster man aldrig fick. Ibland gråter jag en skvätt när jag tänker på allt jag gått miste om. Eller nej, allt VI gått miste om, kära syster. Men du finns inom mig på nåt sätt.

Din käraste syster.











fredag 7 augusti 2015

Att inte må som man vill

Jag mår inte alls bra just nu. Inte alls. Nej, jag tänker inte ta antidepressiva. Jag har precis slutat med dem efter att ha ätit dem i 5-6 år och i början gjorde de nytta men de senaste tre åren har de bara gjort mig sämre. De första veckorna efter utsättningen mådde jag mycket bättre och världen blev full av färger och jag kunde känna "på riktigt". Nu har jag hamnat i en svacka där jag gråter ofta och får panikattacker. Men jag tror det är såhär att medicinerna har lagt locket på alla svårigheter jag haft sen jag började med dem. Jag har så mycket sorg och ledsenhet som bara samlats därinne nånstans och inte fått komma ut under denna tid. Jag har inte ens kunnat sörja min håriga lilla pälsboll till familjemedlem som jag var tvungen att låta somna in 2012. Jag har inte haft nån riktig sorg efter honom utan bara stängt in allting. I samma veva var jag också i början av min utbrändhet plus att jag hade motgångar på kärleksplanet. Sedan har det bara fortsatt och jag är fortfarande utbränd 3 år senare. Det finns ingen medicin eller hjälp mot utbrändhet säger läkarna. Anyway, min nuvarande situation ser ut såhär:

*Strokedrabbad ( 2014) fästman med stor hjärntrötthet som har dåligt med ork vilket är helt naturligt och inget man kan klandra honom för.

*Utbränd, stresskänslig jag som knappt orkar ta hand om mig själv och absolut inte hela hushållet men som måste göra det (för ingen annan gör det) plus att jag försöker hjälpa min fästman så mycket jag kan plus att vi har två katter som ska ha omvårdnad.

* Stark oro för framtiden. Kommer nån av oss nånsin att orka jobba igen? Hur ska det gå med ekonomin då? Kommer vi nånsin ha råd att flytta?

Jag känner att det går utför och jag är rädd för vad som ska hända och hur det ska sluta. Kommer jag också få en stroke? Hjärtinfarkt? Alzheimers? Vem vet vad stress kan leda till i längden. Jag vet inte ens vart jag ska vända mig längre. Har fått så dåligt (slappt) bemötande av vården så jag orkar inte kontakta dem igen. Bara det ger mig stress liksom.

Jag har så svårt att acceptera min aspergerdiagnos också. Jag vet ju att jag har det och det kan hjälpa mig på vissa sätt, bla i kontakten med Arbetsförmedlingen men i övrigt så önskar jag att jag var en helt normal människa utan diagnoser. Jag hatar min asperger och jag hatar mig själv för all skit den ställer till. Hade jag fått min diagnos för 15-20 år sedan så hade jag kunnat undvika mina utbrändheter för då hade jag valt andra arbeten för jag är 100 på att det är dem som gjort mig utbränd.

Jag vill bara att allting ska sluta ta så jäkla mycket energi från mig. Hushållsgöromål, Bussresor, Folksamlingar, trafiken, umgås med folk, handla mat, jobba, komma ihåg folks födelsedagar, listan kan göras lång. Jag vill bara vara en helt vanlig tjej som orkar allt som andra orkar. Som klarar den höga ljudnivån och allt folk på krogen en fredagkväll, som klarar allt folk och allt prasslande och tuggande på bion, som orkar jobba och tjäna egna pengar så vi kan flytta nån annanstans eller åka på semestrar, som orkar gå på kalas en hel kväll utan att behöva dra mig undan i ett annat rum för att ladda batterierna en stund, som inte får ångest för att orken inte räcker till ens en liten smula av det jag måste göra.

tisdag 30 juni 2015

Autopilot och rutiner

Att ha asperger innebär för mig att den där inbyggda autopiloten i stort sett bara fungerar vid tillfällen som att låsa ytterdörren och stänga av spisen. Allt annat måste jag klara av manuellt. Och det är en jäkla massa saker jag måste tänka på och komma ihåg att påminna mig själv om. Varje gång jag gör det dessutom. Inte konstigt att jag gått in i väggen två gånger. Jag har insett att jag kanske borde ta hjälp av en boendestödjare för att få hjälp med planering och med att göra upp ett schema för att klara av vardagen. När man lever ihop med en partner blir det ju dessutom extra krav på en att anpassa sig, man kan ju inte bara köra sitt eget race. Jag känner ofta att tiden inte räcker till och att jag får slå knut på mig själv för att orka med allt som ska göras och dessutom försöka hitta tid att ladda batterierna regelbundet och att komma ihåg att göra det. Grejen är att det är där det genast blir komplicerat. För att säkert komma ihåg saker måste jag skriva ner dem men jag måste samtidigt komma ihåg ATT jag skrivit ner dem. Ännu sålänge så antecknar jag alla viktiga saker och vilka dagar jag ska göra dem i min fina almanacka från www.personligalmanacka.se och det är tur att jag gör det för annars hade jag inte kommit ihåg hälften av dem. Men nu börjar den stora utmaningen när jag måste gå in och planera var dag för sig mer detaljerat och allt kan ju inte skrivas ner i klockslag så då måste jag hitta andra sätt. Det lutar åt att sätta upp post-it lappar i lägenheten. vid varje "station". Det är nog svårt för andra att förstå. För många går saker på rutin och automatiskt men jag måste påminna mig själv om att duscha, tvätta händerna, slänga skräpet i papperskorgen istället för att låta det ligga framme nånstans, betala räkningar, vara försiktig med ömtåliga saker, städa undan efter mig, ge katterna mat och hålla rent i deras låda, skriva inköpslistor för annars glömmer jag hälften av det jag ska handla, stänga av tv:n efter mig, komma ihåg folks födelsedagar och att det brukar vara artigt att höra av sig och gratta, köpa presenter (till födelsedagar, dop, barnfödsel m.m.), listan kan göras hur lång som helst på saker som inte går på automatik för mig utan kräver tankeverksamhet och planering.Eftersom jag har en begränsad plats för sådant i min hjärna så blir det att jag är tvungen att prioritera de viktigaste sakerna, således prioriterar hjärnan bort saker som jag vill komma ihåg men inte kan och det kan vara svårt för någon man lever med att handskas med att partnern glömmer bort saker som människor utan diagnos lätt kommer ihåg, som  t ex att släcka lampor, stänga lådor och skafferidörrar, stänga av tv:n, låsa båda låsen osv. Eftersom jag måste prioritera så väljer jag att komma ihåg de saker som inte innebär fara för någon annan eller för mig själv. Jag sätter ofta väldigt höga krav på mig själv och att jag måste vara perfekt och ha stenkoll på allt men jag inser nu att det är bara att glömma.


måndag 15 juni 2015

Att vara sig själv

Har ni nån gång varit med om att ni känner er osäker inför en situation och nån säger åt er "Det kommer att gå fint, var bara dig själv" Var. Bara. Dig. Själv. Fyra ord som för en aspergare innehåller otroligt många motsägelsefulla känslor. Det är ju just det med att vara sig själv som leder till sociala krockar och att människor drar sig undan från en och undrar vad man är för en konstig typ. Att vara mig själv i sociala sammanhang innebär för mig att vara avslappnad och låta allt gå på autopiloten utan att behöva koppla in tankeverksamheten. Att låta allt gå som på räls liksom. Men för att jag ska kunna vara mig själv med samma innebörd som det har för icke aspergare krävs det stor ansträngning i form av tankeverksamhet och detta fungerar bara om jag är någorlunda pigg och mår hyfsat bra. Alltså, ska jag ingå i sociala sammanhang så måste jag anstränga mig enormt för att kunna hålla igång ett samtal. Jag vet inte om det här låter vettigt för de som inte har asperger men låt mig förenkla det så här:

Om jag ska vara mig själv så ger jag ett mycket dåligt intryck. Jag kläcker ur mig saker som i min hjärna låter bra men som folk tar illa vid sig av eller tycker är väldigt underliga. Jag kan inte hålla igång ett ömsesidigt samtal mer än några minuter och avslutar meningar mitt i. Eller går iväg mitt under ett samtal för att jag tröttnat på konversationen eller att lyssna på den som pratar. Så att ge mig rådet "var dig själv" är i mitt fall ett mycket dåligt råd. Jag tycker inte om mig själv när jag är mig själv. Däremot kan jag när tillfället och måendet är rätt klara av att vara social, lyssna och konversera. Inte lika bra som alla andra men i bästa fall till stor del. Det går inte som på räls och jag måste tänka efter före varje mening vilket tar energi och gör att jag bara orkar några timmar och dessutom är mentalt slut 1-2 dagar efteråt.

Att vara eller inte vara sig själv - det är frågan.



torsdag 2 april 2015

Att vara som alla andra eller inte

Som aspergare är jag sämre rustad för livets alla smällar. Jag känner att jag står med ena foten i en aspergervärld och den andra i en annan, normal värld, den som alla andra lever i. För på ytan syns det inte att jag är annorlunda. Det märks inte heller på mig alla gånger. Jag är normalintelligent och har ett antal nära vänner. Det är bara hjärnan som tolkar saker lite tokigt ibland. Jag har också svårt för kallprat för jag förstår inte grejen med att prata om saker som inte är speciellt viktiga. Jag är alldeles för rakt på sak, ser inte meningen med att linda in saker i en massa annat. Jag klarar inte överraskningar och att fatta snabba beslut eller att bli satt på pottkanten, jag vill vara förberedd på allt. Det skapar problem för mig eftersom världen är anpassad efter de "normala" och deras normer. Ju hårdare jag jobbar för att vara som alla andra och passa in, desto mer upptäcker jag hur annorlunda jag är. Det är ett helvete för jag vill verkligen inte vara annorlunda. Jag hade hellre blivit av med en arm eller ett ben om jag kunde få slippa ha asperger. Jag har svårt att se en enda fördel med det tyvärr. Men jag har ju bara haft 1,5 år på mig att anpassa mig till diagnosen också, det är ganska kort tid att komma över sorgen över ett liv som inte blev som man ville. För det är en sorg och sorg tar tid att läka.

Hoppas att vi någon gång kan bli vänner, min asperger och jag.




onsdag 1 april 2015

Appar som jag rekommenderar 1

Jag vill tipsa om några bra appar som jag tycker ni ska skaffa er.

Den första heter Rabble och finns både till Android och iPhone. Där får ni rabatter på en massa bra grejer, både hos lokala företag och på webben.

Den andra heter Klipster och även där finns det en massa finfina rabatter och ibland t om en del gratisvaror. Finns både till iPhone och Android.

Vill även tipsa om en fiffig app som heter Matpriskollen och den är jättebra om man letar billiga erbjudanden i matbutikerna. Du skapar en lista med dina favoritbutiker och sedan kan du se vad just den butiken har för erbjudanden under veckan. Även den finns för både iPhone och Android.