måndag 29 december 2014

Byråkrati och fyrkantighet

Jag tog ett beslut för snart två år sedan. Ett beslut som var som att välja mellan pest och kolera. Jag blev sjuk av mitt arbete. Mina förutsättningar att hantera stress var lägre än andra pga en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som gör att jag lättare än andra blir utbränd och har betydligt lägre stresstolerans, som dessutom har blivit lägre efter varje utbrändhet och jag har haft två stycken. Jag fick inget namn på nedsättningen eller en diagnos förrän efter detta beslut vilket har varit väldigt olyckligt då det hade lett till att jag sluppit alla konsekvenser om jag fått namn på det tidigare. Jag blev sjuk och utbränd och förstod inte varför jag mådde som jag gjorde och kunde inte sätta namn på orden när jag skulle förklara för sjukvården vad det var som var fel. Jag hade oturen att behöva kommunicera med oförstående personal både inom vården och på FK. Ingen tog tag i nånting för att försöka hjälpa mig ordentligt. De förstod inte allvaret. Blev utskickad på 100% arbete efter 100% sjukskrivning i fem månader. Ingen början på 25 el 50% för att sen trappa upp. Det gick åt helvete. Försökte bli uppsagd pga medicinska skäl för att slippa karens på a-kassan men se, det gick inte. Facket kunde inte göra nåt. Jobba kunde jag inte och FK stod med piskan och hotade med noll ersättning. Socialen brukar vara stenhårda när man sagt upp sig själv och jag hade inget läkarintyg som stödde mitt egentliga mående. Där stod jag helt ensam med djup ångest och depression och visste varken ut eller in. Jag hade hyra och räkningar som alla andra och framför mig stod två alternativ som jag såg det: Säga upp mig själv och riskera karens på a-kassan men i så fall leva på mina kreditlån tills a-kassan kom igång. Eller försöka bli sjukskriven och riskera noll sjukpenning och hamna hos kronofogden. Jag valde det första alternativet. Fick karens, överklagade, fick avslag, överklagade hos förvaltningsrätten, fick avslag. När jag överklagade till förvaltningsrätten hade jag t om läkarintyg från psykiatrin där läkaren stödde mitt beslut att säga upp mig för att risken var stor för ännu sämre mående om jag fortsatt. A-kassan och förvaltningsrätten hävdade att jag skulle haft läkarintyg på detta innan jag sa upp mig, då hade jag sluppit karens. Lite svårt att få en läkare på VC till det när de knappt trodde på att jag var sjuk. Och med alla väntetider inom psykiatrin och med tanke på att jag fick diagnosen ett år efter att jag blev sjuk så gick det inte att ordna intyget tidigare därifrån. När jag väl hade intyget långt senare så spelade det ingen roll längre för de hävdade fortfarande att jag skulle ordnat det innan uppsägningen. Jag har snart två år efter detta inte börjat jobba än vilket innebär väldigt låg inkomst och att jag får nalla av mina krediter varje månad vilket innebär att de fortfarande står på noll och en himla massa har betalats i ränta nu i snart två år. Trodde att banken kunde vara lite schyssta och sänka räntan lite åt mig men blev kränkt och nedvärderad vid bankmötet. Var hos budgetrådgivningen och bad om lite råd. De kunde inte ens hjälpa mig att prata med banken och deras bästa råd till mig var att klippa kreditkorten. När jag redan dragit ner på allt som kan dras ner och min vanliga inkomst bara täcker mat och räkningar och jag handlar det mesta på second hand. Tack för det tipset liksom. Hjälpte ju väldigt mycket. Not.

Man försöker vara vuxen och ta ansvar för sina handlingar och förbättra sin situation men dagens samhälle är kallt och fyrkantigt. #tröttpåsverige

lördag 13 december 2014

Använd reflex, snälla!!

Snälla ni, tänk på att om ni går ute med mörka kläder en mörk kväll utan reflexer på er så syns ni knappt. Jag kör inte bil men jag åker mycket bil och det är så otroligt svårt att se er. Man upptäcker inte er förrän i sista stund och då hinner man inte bromsa. Ni tror att ni syns och ni tycker kanske att det räcker om ni ser bilarna. Det gör det inte. Bilisterna kan inte urskilja er bland alla mötande billampor, våta vägbanor, lyktor osv. Det är förenat med livsfara att ge sig ut och korsa vägen med mörka kläder utan reflexer på kvällen. Övergångsställena är ofta dåligt upplysta precis i början och slutet och det är omöjligt att se nån som stegar rätt ut på övergångsstället innan det är försent. Håller man låg fart kanske man hinner bromsa men det är inte säkert och ni kan tänka er själv vad som händer i hög fart. Så använd reflexer och tvinga alla ni älskar och som står er nära att använda sådana. Lägg bort alla tankar om att det är fjantigt och barnsligt. Tänk på det som en livförsäkring. Detta gäller även cyklister såklart. Det finns reflexband i syaffären som man kan sy på sina kläder om man nu tvunget vägrar ha vanliga reflexer. Det finns cykellampor i miniformat som blinkar som man kan hänga på sig. Du utsätter dig själv för fara men du utsätter även bilisterna för det då de kan skadas vid en häftig inbromsning.


Fuck Cancer!

En ytlig bekant har en dotter på fem år som fått cancer. Leukemi. Fattar ni? Man ska inte ha cancer när man är fem år. Det finns egentligen inte mer att skriva i det här inlägget så jag avslutar med:




söndag 7 december 2014

Ingen vanlig blogg

Jag tycker om att skriva men jag har svårt att identifiera mig som bloggare även om detta är just en blogg. Jag har inget spännande liv eller ser ut som en modell eller vill lägga upp en massa bilder på mig själv i olika outfits. Jag har inget fint hus, bor i en tråkig och alldeles för liten lägenhet. Jag kan inte ta fina matfoton eller köpa dyra inredningsgrejer. Jag har inga barn mer än våra två små håriga fyrbeningar. Så det här är ingen mammablogg, ingen inredningsblogg, ingen matblogg, ingen fotoblogg, ingen modeblogg, ingen spännande blogg alls, egentligen. Men så tänker jag att jag behöver ju inte alls jämföra mig med andra. Det är helt okej att ha en "grå vardags"- blogg. Jag kanske skriver något som någon uppskattar ibland. Det är kul att folk tittar in här men framför allt tycker jag det är roligt att själv läsa mina gamla inlägg så jag skriver mycket för min egen skull också. Jag menar vem vill egentligen läsa om en långtidsarbetslös 70-talist med asperger, kreditkortsskulder, trång lägenhet i trist område, några kilon för mycket och ett enormt chokladbegär? Knappt jag själv ens haha!

Tills nästa gång....Ciao!

torsdag 27 november 2014

Tävlingar och sådant

Alla som känner mig vet att jag älskar att delta i tävlingar. Jag deltar i ganska många och det trillar in vinster lite då och då som sätter guldkant på en arbetslös tillvaro. Ibland lottas det ut bland alla deltagare, ibland ska man ha den bästa motiveringen, det finaste/roligaste/mest kreativa fotot eller det godaste receptet. Jag tycker det är så oerhört roligt att vara kreativ och försöka bräcka mig själv i roliga motiveringar/rim. När man ska motivera varför man vill vinna en sak så har ju alla sina personliga skäl att vilja vinna men det börjar bli lite frustrerande med alla snyft- och tyck synd om mig-motiveringar som många skriver. Visst är det synd om många, mig också, men jag tycker det är fel att spela på tävlingsarrangörers medkänsla. Jag har sett motiveringar om droger, cancer, mord, skilsmässor osv. Och det är ofta samma personer som använder dessa motiveringar inte bara en gång utan många gånger. Jag skulle också kunna dra långa snyfthistorier men jag gör det inte även om det verkar löna sig för dessa personer. Jag tycker det skulle kännas billigt att använda mig av sådant för att vinna en tävling. Speciellt när man går in på det i detalj också, man kan ju bara skriva att man har haft en tuff period men man behöver inte gå in i detaljer. Det tycker inte jag iaf.

torsdag 13 november 2014

Buzzador antipasti

Jag är medlem i Buzzador vilket innebär att jag får testa varor och tjänster helt gratis mot att jag ger feedback åt företagen jag buzzar för. Denna gången fick jag testa Zeta Antipasti och följande produkter:

  Zeta Grissini
Jag har smakat många olika varianter och märken av Grissini tidigare av olika kvalitet. Denna var dock den godaste jag ätit. Den var lätt knaprig, kändes len och mjuk i munnen och smakade verkligen nybakad. Perfekt smak och konsistens alltså.


 Zeta Halkidikioliver
Jag måste erkänna att jag klarar inte av gröna oliver oavsett om de kommer från Zeta eller inte. Så dessa har jag faktiskt ingen rescension på då jag inte smakat dem. De ser dock väldigt goda ut.

 Zeta Soltorkade tomater
Soltorkade tomater är en av mina favoriter och dessa var gudomligt goda och såg dessutom väldigt aptitliga ut vilket inte alltid är fallet med soltorkade tomater. Perfekt mjukhet, jättegod smak och väldigt färska.

 Zeta Tapenade av svarta oliver
Jag har inte så stor erfarenhet av Tapenade även om jag älskar svarta oliver och äter dem ofta. Men denna burk från Zeta är riktigt god och orsak till att jag kommer att köpa Tapenade igen. Perfekt konsistens, alldeles lagom mycket smak och alldeles underbart goda på Crostini! Kommer definitivt att köpa denna burk nästa gång jag vill handla hem nåt gott till tv-kvällen!

 Zeta Tapenade Oliver och kapris grovhackad
Denna var oväntat god, dock är jag lite tveksam till konsistensen, jag föredrar nog när det är mer finfördelat. Men annars god smak och väldigt fräsch röra.  Sambon älskade den.

 Zeta Crostini
Gudomligt goda små rostade skivor. Jag gillar storleken på dem, de är perfekta då man vill prova många olika sorters röror och cremer på dem utan att bli mätt efter ett par skivor. De var härligt småkrispiga och smakade färskt och väldigt gott.

Zeta Creme av kronärtskockor
Jag har aldrig ätit kronärtskockor i hela mitt liv och inte varit sugen heller då jag tycker det ser mindre gott ut. Så det var med tveksamhet jag provade denna och döm om min förvåning: Det var helt otroligt gott! En mjuk och len kräm med aptitligt utseende som egentligen inte smakar så mycket men jag gillar det. Denna var perfekt att ha på Crostini och jag kunde knappt sluta äta. Sambon blev också väldigt förtjust i denna. Vi kommer definitivt att handla hem en sådan här när den andra tar slut. 


Jag har lånat bilder från Zeta utan att be om lov, fy på mig! Hoppas det är okej med dem, annars får de höra av sig.
 

Vill du också bli Buzzador och testa varor och tjänster, gå in HÄR

tisdag 11 november 2014

Rescension av Anderson fotfil MGF 1.0





Jag fick den här av min snälla sambo då jag gått och suktat efter en fotfil länge. Jag är egentligen lite skeptisk till lite mindre kända märken men det hade jag inte behövt vara då den här överträffade mina förväntningar. Den är stabil och gedigen i utförandet och känns proffsig. Den ligger väldigt skönt i handen vilket är viktigt då man absolut inte vill bli trött i handen medan den gör sitt jobb. Den har en tjusig on/offknapp som dras uppåt när man vill sätta igång den. Den kommer med ett fint plasthölje som sitter runt själva sliphuvudet för att skydda det mellan gångerna man använder maskinen. Detta skydd är lätt att ta av och sätta på. Batteriluckan är också väldigt genomtänkt. Man vrider den lilla biten längst ner på maskinen 90 grader och då lossnar hela den nedre delen som man drar rakt ut och där sitter batterierna. Väldigt fiffigt måste jag säga. På så sätt riskerar man inte att få in vatten i icke vattenvänliga delar om man skulle missa att vrida tillbaka den till 100%. Själva slipandet går som en dans. Den slipar snabbt och effektivt utan att man behöver trycka den hårt mot huden. Det är ingen risk att det råkar göra ont då man håller den lätt mot stället. Den t om stannar när man trycker för hårt. Det som åker av blir till ett vitt pulver så man kanske inte ska göra det på ett nystädat golv :-)
Den bästa effekten uppnås när fötterna är nyduschade och avtorkade men det funkar fint även på icke nytvättade fossingar. Enligt symbolen baktill på apparaten verkar den kunna gå att använda i duschen också. Det har jag dock inte provat än. Jag kan iaf rekommendera denna apparat om du vill ha bra kvalitet till lågt pris. Den finns hos Netonnet för det facila priset av 199 kronor.

Ordning på torpet

Nu får det allt bli nån ordning på torpet. Jag måste blogga oftare helt enkelt. Bara att ta sig i kragen. Ja, vad har hänt sen sist? Sommaren kom och gick och vi försökte ta vara på den, inte så lätt med en sambo som är hjärntrött efter stroken och inte orkar så mycket. Men vi gjorde lite småutflykter i och omkring Göteborg och ner till Halmstad där vi kollade in Titanic-utställningen. Mycket sevärd men också mycket sorgligare än jag trodde. Det blev liksom så "på riktigt" när man såg bilder på passagerarna, brev, menyer och porslin från matsalen, omkomna och överlevandes tillhörigheter osv.
Vi besökte också botaniska trädgården här i Göteborg och det var första gången för mig. Otroligt vackert och fridfullt och stort, jag trodde inte det skulle vara så stort som det var. Det bästa med den är att den säkert är lika vacker att besöka på hösten och våren. Jag skulle vilja dit snart igen och ta lite mer foton. Här är en del av de bilder jag tog på Botaniska i somras:
















måndag 19 maj 2014

Mycket på en gång

Sitter här i datarummet framför min laptop och har fönstret öppet. Koltrastarna sjunger vackert för mig och lindrar den där himla otäcka mardrömmen jag vaknade av nyss. Sådana här nätter saknar jag en balkong mer än nånsin. Att kunna sitta därute och svalka sig och känna hur staden sakta vaknar till liv samtidigt som man rensar hjärnan.

Jag har varit frånvarande en längre period. Först arbetstränade jag på Iris-Hadar i drygt en månad och näst sista dagen där så fick min älskade sambo en stroke och som om inte det var nog så såg jag en tjej försöka ta livet av sig genom att hoppa över ett räcke i vår trappa. Hon landade rakt framför mig. Det får liksom räcka nu ett tag och jag fick gå till läkaren som sjukskrev mig så jag kunde få välbehövlig vila och landa lite efter allt som hänt sista tiden.

Min sambo mår bättre, han hade tack och lov bara en väldigt liten stroke och har hämtat sig förvånansvärt väl. Han klarar allt utom att springa. Dock blir han fort trött av att göra saker men det kan man ju leva med om man överlevt en stroke. Han är bara 40 men det finns folk som är i 20-årsåldern när de får stroke. Skrämmande.


söndag 5 januari 2014

Sömnlös

Sitter här med en kopp te och några kex framför datorn klockan tre på natten. Mina sömnvanor är helt uppåt väggarna i långa perioder. Så fort jag lägger mig ner på kvällen och försöker sova så börjar tankarna snurra och jag ligger och spänner mig så jag inte kan komma till ro. Jag sover dock varje dygn, bara det att jag sover i omgångar. Två timmar här, tre timmar där osv. Det funkar ju så länge jag inte har något jobb men det vore skönt att få sova mellan 24 och 08 varje natt. Man blir ganska trött hela dagen när man sover så hackigt som jag gör.

Jag har hamnat i en svacka sedan min diagnos och känner sorg och ledsamhet. Inte över att jag fått diagnosen egentligen för det är skönt att ha fått en förklaring, men över att det inte går att bota. Att jag kommer att fortsätta vara "konstig" och att jag måste hantera andras uppfattning om mig eftersom jag kläcker ur mig saker som uppfattas som sårande och inte genomtänkta av andra medan det är alldeles självklara saker för mig att säga för jag vet inget annat sätt. Jag är dessutom ohyggligt rak på sak och utvecklar mig inte närmare utan säger det som är relevant. Allt före- och eftersnack och kallprat är obegripligt för mig. Tro inte att jag inte vill kallprata för jag önskar verkligen att jag var bra på det men det liksom låser sig. Jag har visserligen svårt att lyssna på och prata om saker som inte intresserar mig men jag skulle iaf vilja ha förmågan att kunna kallprata vid behov. Jag blir oerhört fort uttråkad och kan inte lyssna färdigt om det är nåt som jag anser ointressant, hjärnan svävar iväg i andra tankar om den inte får "rätt" bränsle.

Jag är väldigt medveten om alla svårigheter som asperger för med sig. I alla fall har jag tvingats bli upplyst under resans gång från misstanke till utredningen. Jag vet vad och varför men har inte förmågan. Det är frustrerande så in i h-ete! Speciellt eftersom jag räknar mig själv som en varm människa med ett stort hjärta som vill alla väl.