söndag 5 januari 2014

Sömnlös

Sitter här med en kopp te och några kex framför datorn klockan tre på natten. Mina sömnvanor är helt uppåt väggarna i långa perioder. Så fort jag lägger mig ner på kvällen och försöker sova så börjar tankarna snurra och jag ligger och spänner mig så jag inte kan komma till ro. Jag sover dock varje dygn, bara det att jag sover i omgångar. Två timmar här, tre timmar där osv. Det funkar ju så länge jag inte har något jobb men det vore skönt att få sova mellan 24 och 08 varje natt. Man blir ganska trött hela dagen när man sover så hackigt som jag gör.

Jag har hamnat i en svacka sedan min diagnos och känner sorg och ledsamhet. Inte över att jag fått diagnosen egentligen för det är skönt att ha fått en förklaring, men över att det inte går att bota. Att jag kommer att fortsätta vara "konstig" och att jag måste hantera andras uppfattning om mig eftersom jag kläcker ur mig saker som uppfattas som sårande och inte genomtänkta av andra medan det är alldeles självklara saker för mig att säga för jag vet inget annat sätt. Jag är dessutom ohyggligt rak på sak och utvecklar mig inte närmare utan säger det som är relevant. Allt före- och eftersnack och kallprat är obegripligt för mig. Tro inte att jag inte vill kallprata för jag önskar verkligen att jag var bra på det men det liksom låser sig. Jag har visserligen svårt att lyssna på och prata om saker som inte intresserar mig men jag skulle iaf vilja ha förmågan att kunna kallprata vid behov. Jag blir oerhört fort uttråkad och kan inte lyssna färdigt om det är nåt som jag anser ointressant, hjärnan svävar iväg i andra tankar om den inte får "rätt" bränsle.

Jag är väldigt medveten om alla svårigheter som asperger för med sig. I alla fall har jag tvingats bli upplyst under resans gång från misstanke till utredningen. Jag vet vad och varför men har inte förmågan. Det är frustrerande så in i h-ete! Speciellt eftersom jag räknar mig själv som en varm människa med ett stort hjärta som vill alla väl.