måndag 29 december 2014

Byråkrati och fyrkantighet

Jag tog ett beslut för snart två år sedan. Ett beslut som var som att välja mellan pest och kolera. Jag blev sjuk av mitt arbete. Mina förutsättningar att hantera stress var lägre än andra pga en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som gör att jag lättare än andra blir utbränd och har betydligt lägre stresstolerans, som dessutom har blivit lägre efter varje utbrändhet och jag har haft två stycken. Jag fick inget namn på nedsättningen eller en diagnos förrän efter detta beslut vilket har varit väldigt olyckligt då det hade lett till att jag sluppit alla konsekvenser om jag fått namn på det tidigare. Jag blev sjuk och utbränd och förstod inte varför jag mådde som jag gjorde och kunde inte sätta namn på orden när jag skulle förklara för sjukvården vad det var som var fel. Jag hade oturen att behöva kommunicera med oförstående personal både inom vården och på FK. Ingen tog tag i nånting för att försöka hjälpa mig ordentligt. De förstod inte allvaret. Blev utskickad på 100% arbete efter 100% sjukskrivning i fem månader. Ingen början på 25 el 50% för att sen trappa upp. Det gick åt helvete. Försökte bli uppsagd pga medicinska skäl för att slippa karens på a-kassan men se, det gick inte. Facket kunde inte göra nåt. Jobba kunde jag inte och FK stod med piskan och hotade med noll ersättning. Socialen brukar vara stenhårda när man sagt upp sig själv och jag hade inget läkarintyg som stödde mitt egentliga mående. Där stod jag helt ensam med djup ångest och depression och visste varken ut eller in. Jag hade hyra och räkningar som alla andra och framför mig stod två alternativ som jag såg det: Säga upp mig själv och riskera karens på a-kassan men i så fall leva på mina kreditlån tills a-kassan kom igång. Eller försöka bli sjukskriven och riskera noll sjukpenning och hamna hos kronofogden. Jag valde det första alternativet. Fick karens, överklagade, fick avslag, överklagade hos förvaltningsrätten, fick avslag. När jag överklagade till förvaltningsrätten hade jag t om läkarintyg från psykiatrin där läkaren stödde mitt beslut att säga upp mig för att risken var stor för ännu sämre mående om jag fortsatt. A-kassan och förvaltningsrätten hävdade att jag skulle haft läkarintyg på detta innan jag sa upp mig, då hade jag sluppit karens. Lite svårt att få en läkare på VC till det när de knappt trodde på att jag var sjuk. Och med alla väntetider inom psykiatrin och med tanke på att jag fick diagnosen ett år efter att jag blev sjuk så gick det inte att ordna intyget tidigare därifrån. När jag väl hade intyget långt senare så spelade det ingen roll längre för de hävdade fortfarande att jag skulle ordnat det innan uppsägningen. Jag har snart två år efter detta inte börjat jobba än vilket innebär väldigt låg inkomst och att jag får nalla av mina krediter varje månad vilket innebär att de fortfarande står på noll och en himla massa har betalats i ränta nu i snart två år. Trodde att banken kunde vara lite schyssta och sänka räntan lite åt mig men blev kränkt och nedvärderad vid bankmötet. Var hos budgetrådgivningen och bad om lite råd. De kunde inte ens hjälpa mig att prata med banken och deras bästa råd till mig var att klippa kreditkorten. När jag redan dragit ner på allt som kan dras ner och min vanliga inkomst bara täcker mat och räkningar och jag handlar det mesta på second hand. Tack för det tipset liksom. Hjälpte ju väldigt mycket. Not.

Man försöker vara vuxen och ta ansvar för sina handlingar och förbättra sin situation men dagens samhälle är kallt och fyrkantigt. #tröttpåsverige

lördag 13 december 2014

Använd reflex, snälla!!

Snälla ni, tänk på att om ni går ute med mörka kläder en mörk kväll utan reflexer på er så syns ni knappt. Jag kör inte bil men jag åker mycket bil och det är så otroligt svårt att se er. Man upptäcker inte er förrän i sista stund och då hinner man inte bromsa. Ni tror att ni syns och ni tycker kanske att det räcker om ni ser bilarna. Det gör det inte. Bilisterna kan inte urskilja er bland alla mötande billampor, våta vägbanor, lyktor osv. Det är förenat med livsfara att ge sig ut och korsa vägen med mörka kläder utan reflexer på kvällen. Övergångsställena är ofta dåligt upplysta precis i början och slutet och det är omöjligt att se nån som stegar rätt ut på övergångsstället innan det är försent. Håller man låg fart kanske man hinner bromsa men det är inte säkert och ni kan tänka er själv vad som händer i hög fart. Så använd reflexer och tvinga alla ni älskar och som står er nära att använda sådana. Lägg bort alla tankar om att det är fjantigt och barnsligt. Tänk på det som en livförsäkring. Detta gäller även cyklister såklart. Det finns reflexband i syaffären som man kan sy på sina kläder om man nu tvunget vägrar ha vanliga reflexer. Det finns cykellampor i miniformat som blinkar som man kan hänga på sig. Du utsätter dig själv för fara men du utsätter även bilisterna för det då de kan skadas vid en häftig inbromsning.


Fuck Cancer!

En ytlig bekant har en dotter på fem år som fått cancer. Leukemi. Fattar ni? Man ska inte ha cancer när man är fem år. Det finns egentligen inte mer att skriva i det här inlägget så jag avslutar med:




söndag 7 december 2014

Ingen vanlig blogg

Jag tycker om att skriva men jag har svårt att identifiera mig som bloggare även om detta är just en blogg. Jag har inget spännande liv eller ser ut som en modell eller vill lägga upp en massa bilder på mig själv i olika outfits. Jag har inget fint hus, bor i en tråkig och alldeles för liten lägenhet. Jag kan inte ta fina matfoton eller köpa dyra inredningsgrejer. Jag har inga barn mer än våra två små håriga fyrbeningar. Så det här är ingen mammablogg, ingen inredningsblogg, ingen matblogg, ingen fotoblogg, ingen modeblogg, ingen spännande blogg alls, egentligen. Men så tänker jag att jag behöver ju inte alls jämföra mig med andra. Det är helt okej att ha en "grå vardags"- blogg. Jag kanske skriver något som någon uppskattar ibland. Det är kul att folk tittar in här men framför allt tycker jag det är roligt att själv läsa mina gamla inlägg så jag skriver mycket för min egen skull också. Jag menar vem vill egentligen läsa om en långtidsarbetslös 70-talist med asperger, kreditkortsskulder, trång lägenhet i trist område, några kilon för mycket och ett enormt chokladbegär? Knappt jag själv ens haha!

Tills nästa gång....Ciao!