onsdag 18 november 2015

Denna hemska värld vi lever i

Jag tänker på alla terrordåd som nu kommer närmare och närmare. Och jag har ofta tyckt att människor är modiga som vågar skaffa barn. Barn som ska växa upp i denna kalla, hemska värld. Men sen tänker jag att det kanske är bra ändå. Det kanske är det rätta att göra. Att alla vi goda människor skaffar och uppfostrar så många barn vi kan. Uppfostrar dem till att ha goda, varma hjärtan. Uppfostrar dem till att respektera sina egna och andras liv. För så länge de goda människorna är fler än de onda så leder vi. Och det kan aldrig vara fel.

tisdag 3 november 2015

Till systern jag inte har

Kära syster

Jag har alltid saknat dig, vet du. Du hade förmodligen funnits om inte pappa haft två pojkar sedan tidigare som han betalade underhåll till. Pojkar som jag är lillasyster till på pappret men endast där. Inte i verkligheten. De växte upp i en annan familj och i våran var det bara jag. Ensambarn kallar jag mig. Ett tag försökte jag inbilla mig att jag hade tur. Jag fick båda mina föräldrars uppmärksamhet och slapp dela den med någon annan. Någon som du. Någon som tyckte jag var en skitjobbig lillasyster eller som tyckte jag var en tråkig storasyster som inte ville att du skulle leka med eller röra mina prylar. Jag vet inte vem jag försökte lura. Mig själv, antagligen. För du fanns inte där när jag blev mobbad i skolan. Du fanns inte där när jag inte hade några lekkamrater. Du fanns inte där på julaftnar när jag alla år var det enda barnet med alla äldre släktingar. Du fanns inte där när jag hoppade av gymnasiet. Du fanns inte där när jag några år senare tog revansch och efter tre år på komvux äntligen fick sätta studentmössan på huvudet. Du fanns inte där för att fira med mig. Du fanns inte där när jag tragglade mig igenom alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Du fanns inte där när jag träffade min första pojkvän. Eller min andra. Eller min tredje. Du fanns inte där för att kritisera mina val av dem. Du kunde inte glädjas med mig när jag blev sambo. Jag kunde inte gråta ut i din famn när jag blev dumpad. När livet är svårt finns du inte där att gråta ihop med. När livet är bra finns du inte där att skratta ihop med. Kan man sörja nån som aldrig funnits? Att man känt sig halv hela livet. Jag säger att man kan det. Man kan sörja barn man aldrig fick så man kan visst sörja en syster man aldrig fick. Ibland gråter jag en skvätt när jag tänker på allt jag gått miste om. Eller nej, allt VI gått miste om, kära syster. Men du finns inom mig på nåt sätt.

Din käraste syster.











fredag 7 augusti 2015

Att inte må som man vill

Jag mår inte alls bra just nu. Inte alls. Nej, jag tänker inte ta antidepressiva. Jag har precis slutat med dem efter att ha ätit dem i 5-6 år och i början gjorde de nytta men de senaste tre åren har de bara gjort mig sämre. De första veckorna efter utsättningen mådde jag mycket bättre och världen blev full av färger och jag kunde känna "på riktigt". Nu har jag hamnat i en svacka där jag gråter ofta och får panikattacker. Men jag tror det är såhär att medicinerna har lagt locket på alla svårigheter jag haft sen jag började med dem. Jag har så mycket sorg och ledsenhet som bara samlats därinne nånstans och inte fått komma ut under denna tid. Jag har inte ens kunnat sörja min håriga lilla pälsboll till familjemedlem som jag var tvungen att låta somna in 2012. Jag har inte haft nån riktig sorg efter honom utan bara stängt in allting. I samma veva var jag också i början av min utbrändhet plus att jag hade motgångar på kärleksplanet. Sedan har det bara fortsatt och jag är fortfarande utbränd 3 år senare. Det finns ingen medicin eller hjälp mot utbrändhet säger läkarna. Anyway, min nuvarande situation ser ut såhär:

*Strokedrabbad ( 2014) fästman med stor hjärntrötthet som har dåligt med ork vilket är helt naturligt och inget man kan klandra honom för.

*Utbränd, stresskänslig jag som knappt orkar ta hand om mig själv och absolut inte hela hushållet men som måste göra det (för ingen annan gör det) plus att jag försöker hjälpa min fästman så mycket jag kan plus att vi har två katter som ska ha omvårdnad.

* Stark oro för framtiden. Kommer nån av oss nånsin att orka jobba igen? Hur ska det gå med ekonomin då? Kommer vi nånsin ha råd att flytta?

Jag känner att det går utför och jag är rädd för vad som ska hända och hur det ska sluta. Kommer jag också få en stroke? Hjärtinfarkt? Alzheimers? Vem vet vad stress kan leda till i längden. Jag vet inte ens vart jag ska vända mig längre. Har fått så dåligt (slappt) bemötande av vården så jag orkar inte kontakta dem igen. Bara det ger mig stress liksom.

Jag har så svårt att acceptera min aspergerdiagnos också. Jag vet ju att jag har det och det kan hjälpa mig på vissa sätt, bla i kontakten med Arbetsförmedlingen men i övrigt så önskar jag att jag var en helt normal människa utan diagnoser. Jag hatar min asperger och jag hatar mig själv för all skit den ställer till. Hade jag fått min diagnos för 15-20 år sedan så hade jag kunnat undvika mina utbrändheter för då hade jag valt andra arbeten för jag är 100 på att det är dem som gjort mig utbränd.

Jag vill bara att allting ska sluta ta så jäkla mycket energi från mig. Hushållsgöromål, Bussresor, Folksamlingar, trafiken, umgås med folk, handla mat, jobba, komma ihåg folks födelsedagar, listan kan göras lång. Jag vill bara vara en helt vanlig tjej som orkar allt som andra orkar. Som klarar den höga ljudnivån och allt folk på krogen en fredagkväll, som klarar allt folk och allt prasslande och tuggande på bion, som orkar jobba och tjäna egna pengar så vi kan flytta nån annanstans eller åka på semestrar, som orkar gå på kalas en hel kväll utan att behöva dra mig undan i ett annat rum för att ladda batterierna en stund, som inte får ångest för att orken inte räcker till ens en liten smula av det jag måste göra.

tisdag 30 juni 2015

Autopilot och rutiner

Att ha asperger innebär för mig att den där inbyggda autopiloten i stort sett bara fungerar vid tillfällen som att låsa ytterdörren och stänga av spisen. Allt annat måste jag klara av manuellt. Och det är en jäkla massa saker jag måste tänka på och komma ihåg att påminna mig själv om. Varje gång jag gör det dessutom. Inte konstigt att jag gått in i väggen två gånger. Jag har insett att jag kanske borde ta hjälp av en boendestödjare för att få hjälp med planering och med att göra upp ett schema för att klara av vardagen. När man lever ihop med en partner blir det ju dessutom extra krav på en att anpassa sig, man kan ju inte bara köra sitt eget race. Jag känner ofta att tiden inte räcker till och att jag får slå knut på mig själv för att orka med allt som ska göras och dessutom försöka hitta tid att ladda batterierna regelbundet och att komma ihåg att göra det. Grejen är att det är där det genast blir komplicerat. För att säkert komma ihåg saker måste jag skriva ner dem men jag måste samtidigt komma ihåg ATT jag skrivit ner dem. Ännu sålänge så antecknar jag alla viktiga saker och vilka dagar jag ska göra dem i min fina almanacka från www.personligalmanacka.se och det är tur att jag gör det för annars hade jag inte kommit ihåg hälften av dem. Men nu börjar den stora utmaningen när jag måste gå in och planera var dag för sig mer detaljerat och allt kan ju inte skrivas ner i klockslag så då måste jag hitta andra sätt. Det lutar åt att sätta upp post-it lappar i lägenheten. vid varje "station". Det är nog svårt för andra att förstå. För många går saker på rutin och automatiskt men jag måste påminna mig själv om att duscha, tvätta händerna, slänga skräpet i papperskorgen istället för att låta det ligga framme nånstans, betala räkningar, vara försiktig med ömtåliga saker, städa undan efter mig, ge katterna mat och hålla rent i deras låda, skriva inköpslistor för annars glömmer jag hälften av det jag ska handla, stänga av tv:n efter mig, komma ihåg folks födelsedagar och att det brukar vara artigt att höra av sig och gratta, köpa presenter (till födelsedagar, dop, barnfödsel m.m.), listan kan göras hur lång som helst på saker som inte går på automatik för mig utan kräver tankeverksamhet och planering.Eftersom jag har en begränsad plats för sådant i min hjärna så blir det att jag är tvungen att prioritera de viktigaste sakerna, således prioriterar hjärnan bort saker som jag vill komma ihåg men inte kan och det kan vara svårt för någon man lever med att handskas med att partnern glömmer bort saker som människor utan diagnos lätt kommer ihåg, som  t ex att släcka lampor, stänga lådor och skafferidörrar, stänga av tv:n, låsa båda låsen osv. Eftersom jag måste prioritera så väljer jag att komma ihåg de saker som inte innebär fara för någon annan eller för mig själv. Jag sätter ofta väldigt höga krav på mig själv och att jag måste vara perfekt och ha stenkoll på allt men jag inser nu att det är bara att glömma.


måndag 15 juni 2015

Att vara sig själv

Har ni nån gång varit med om att ni känner er osäker inför en situation och nån säger åt er "Det kommer att gå fint, var bara dig själv" Var. Bara. Dig. Själv. Fyra ord som för en aspergare innehåller otroligt många motsägelsefulla känslor. Det är ju just det med att vara sig själv som leder till sociala krockar och att människor drar sig undan från en och undrar vad man är för en konstig typ. Att vara mig själv i sociala sammanhang innebär för mig att vara avslappnad och låta allt gå på autopiloten utan att behöva koppla in tankeverksamheten. Att låta allt gå som på räls liksom. Men för att jag ska kunna vara mig själv med samma innebörd som det har för icke aspergare krävs det stor ansträngning i form av tankeverksamhet och detta fungerar bara om jag är någorlunda pigg och mår hyfsat bra. Alltså, ska jag ingå i sociala sammanhang så måste jag anstränga mig enormt för att kunna hålla igång ett samtal. Jag vet inte om det här låter vettigt för de som inte har asperger men låt mig förenkla det så här:

Om jag ska vara mig själv så ger jag ett mycket dåligt intryck. Jag kläcker ur mig saker som i min hjärna låter bra men som folk tar illa vid sig av eller tycker är väldigt underliga. Jag kan inte hålla igång ett ömsesidigt samtal mer än några minuter och avslutar meningar mitt i. Eller går iväg mitt under ett samtal för att jag tröttnat på konversationen eller att lyssna på den som pratar. Så att ge mig rådet "var dig själv" är i mitt fall ett mycket dåligt råd. Jag tycker inte om mig själv när jag är mig själv. Däremot kan jag när tillfället och måendet är rätt klara av att vara social, lyssna och konversera. Inte lika bra som alla andra men i bästa fall till stor del. Det går inte som på räls och jag måste tänka efter före varje mening vilket tar energi och gör att jag bara orkar några timmar och dessutom är mentalt slut 1-2 dagar efteråt.

Att vara eller inte vara sig själv - det är frågan.



torsdag 2 april 2015

Att vara som alla andra eller inte

Som aspergare är jag sämre rustad för livets alla smällar. Jag känner att jag står med ena foten i en aspergervärld och den andra i en annan, normal värld, den som alla andra lever i. För på ytan syns det inte att jag är annorlunda. Det märks inte heller på mig alla gånger. Jag är normalintelligent och har ett antal nära vänner. Det är bara hjärnan som tolkar saker lite tokigt ibland. Jag har också svårt för kallprat för jag förstår inte grejen med att prata om saker som inte är speciellt viktiga. Jag är alldeles för rakt på sak, ser inte meningen med att linda in saker i en massa annat. Jag klarar inte överraskningar och att fatta snabba beslut eller att bli satt på pottkanten, jag vill vara förberedd på allt. Det skapar problem för mig eftersom världen är anpassad efter de "normala" och deras normer. Ju hårdare jag jobbar för att vara som alla andra och passa in, desto mer upptäcker jag hur annorlunda jag är. Det är ett helvete för jag vill verkligen inte vara annorlunda. Jag hade hellre blivit av med en arm eller ett ben om jag kunde få slippa ha asperger. Jag har svårt att se en enda fördel med det tyvärr. Men jag har ju bara haft 1,5 år på mig att anpassa mig till diagnosen också, det är ganska kort tid att komma över sorgen över ett liv som inte blev som man ville. För det är en sorg och sorg tar tid att läka.

Hoppas att vi någon gång kan bli vänner, min asperger och jag.




onsdag 1 april 2015

Appar som jag rekommenderar 1

Jag vill tipsa om några bra appar som jag tycker ni ska skaffa er.

Den första heter Rabble och finns både till Android och iPhone. Där får ni rabatter på en massa bra grejer, både hos lokala företag och på webben.

Den andra heter Klipster och även där finns det en massa finfina rabatter och ibland t om en del gratisvaror. Finns både till iPhone och Android.

Vill även tipsa om en fiffig app som heter Matpriskollen och den är jättebra om man letar billiga erbjudanden i matbutikerna. Du skapar en lista med dina favoritbutiker och sedan kan du se vad just den butiken har för erbjudanden under veckan. Även den finns för både iPhone och Android.

Dagens tips

Dagens tips:
Laga INTE potatisgratäng i gjutjärnsform. Den blir mindre såsig och dessutom blir det ett helsike att rengöra den sedan! Så nu vet ni det!


torsdag 19 mars 2015

Nigeriabrev

Jag blir inte ens irriterad längre när jag får nigeriabrev, jag tycker snarare de är kul att läsa och jag sitter och fnissar högt åt de dåliga översättningarna.  Kolla här bara. Jag förstår ju att de menar 5,8 miljoner dollar men när de glömmer skriva det ser det ganska lustigt ut.

Jag ser fram emot nästa. *lol*

Jag SKA KOMMA TILL DITT LAND FÖR ett officiellt möte på fredag ​​och jag kommer att lägga dina pengar på $ 5,8 TILLSAMMANS MED MIG men den här gången kommer jag inte gå igenom tullen för som en ambassadör till NIGERIA, jag är en amerikanska regeringsagent OCH JAG HAR vetorätt gå igenom tullen. SÅ SNART SOM JAG ÄR IGENOM MED MÖTE I skall sedan fortsätta till din adress. (SKICKA ditt mobiltelefonnummer och den adress där du vill att jag SKA KOMMA paketet).
Du har verkligen betalat så mycket i denna leverans som får mig att undra. DU ÄR EN MYCKET LUCKY person eftersom jag SKA KOMMA MED DET SJÄLV OCH DET FINNS INGET NÅGON kan göra åt det.
DITT PAKET ($ 5,8) måste vara registrerad som ambassadörsPAKET FÖR MIG att besegra alla odds och kostnaden för att registrera DET ÄR $ 195 Avgiften skall betalas i de närmaste 24 timmarna via Western Union för att all nödvändig kan åstadkommas innan tiden KOMMER vara emot oss.
SKICKA AVGIFT VIA Västra facklig pengaröverföring
Mottagarens namn: ROSE ODEADRESS: Lagos i NigeriaTEXT FRÅGA: OKSVAR: OKBELOPP: $ 195
Så snart du SKICKA FEE SE TILL ATT DU SKICKA MIG BETALNINGS INFORMATION.MY flygning är i morgon och jag förväntar mig att du uppfylla innan DÅ så att leveransen kan slutföras. OM DU INTE UPPFYLLER, så kommer det inte vara mitt fel om du inte får ditt paket.
Behandlas som brådskande,
AMBASSADOR JAMES F. Entwistle

US ambassadör i Nigeria

tisdag 17 mars 2015

Gratis

Jag anmälde mig när Stenaline behövde hjälp med att testa sina nya biljettkiosker och för en kvart av min tid fick jag 6 st t/r biljetter med vändande båt Göteborg-Fredrikshavn. Perfekt att ha nu till sommaren :-)


torsdag 12 mars 2015

Målarböcker för vuxna

Jag måste tipsa om dessa målarböcker för vuxna som jag införskaffat. De ska skapa ro i själen och utveckla ens kreativitet och det är enormt vackra teckningar i dem. Jag har bara precis börjat men kan visa bilder här sedan när jag kommit lite längre. Det finns en med allmänna bilder och en med bilder från djur och naturriket. Om ni klickar på var och en så kommer ni direkt till Bonnier Fakta där ni kan läsa mer och även provläsa några sidor ur varje bok. Eller provtitta kanske är bättre att säga.

http://www.bonnierfakta.se/bocker/hantverk-och-hobby/1/100-bilder-pa-inspirerande-monster-att-farglagga-sjalv/

http://www.bonnierfakta.se/bocker/hantverk-och-hobby/1/100-bilder-pa-vaxter-och-djur-att-farglagga-sjalv/


Mina böcker kommer ifrån Adlibris: 
Där finns även andra böcker i samma stil.

söndag 1 februari 2015

Felanvändning av yttrandefrihet

Det är nåt läskigt som händer med yttrandefriheten i vårt land. Vår fina, uppskattade, underbara yttrandefrihet som hindrar oss från att kastas i fängelse om vi skulle våga yttra oss "fel" eller ifrågasätta fel saker. Sådant som faktiskt händer dagligen i vissa delar av världen. Ofta utan rättegång ens. Men definitionen på yttrandefrihet har sakta men säkert luckrats upp och används nuförtiden mer och mer som en ursäkt för oförskämdhet i största allmänhet. Det verkar numera vara fritt fram att säga precis vad som helst till andra, även om det sårar och är kränkande för "vi har ju faktiskt yttrandefrihet i det här landet." Jag tycker det är fruktansvärt att använda vår fina yttrandefrihet till att mobba och kränka andra. Föräldrar och skolor måste börja påpeka vikten av att respektera andra människor och lära ut vad yttrandefriheten främst är till för. Speciellt ser jag det hända på nätet. Facebookgrupper och olika forum främst. Vad är det som händer i folks huvuden när de idiotförklarar folk för att de inte delar deras åsikt? När de är oförskämda, hatiska, kallar folk en massa ord som jag inte ens kan förmå mig att skriva här. När de skriver i facebookgrupper där de inte följer gruppens regler och kallar alla för idioter som påtalar detta och ber de skaffa sig ett liv. Jag skulle vilja se samma personer kalla polisen för idioter när de blir tagna för fortkörning eller körning mot rött ljus. Eller med trimmad moppe. Och sedan hänvisa till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet. Ja, man får säga vad som helst till folk (med vissa undantag som t.ex. hets mot folkgrupp). Men man får räkna med att folk blir förbannade och sura och ifrågasätter dina ord. Att få säga vad som helst innebär inte att det är utan konsekvenser. Men nånstans verkar det här inte gå in riktigt. Och om folk blir sura kan man inte fortsätta hänvisa till yttrandefriheten och tycka att det får de minsann stå ut med för det är yttrandefrihet i Sverige. Du har rätt att säga vad som helst till nån. Men du har inte rätt att stå oemotsagd. Inte heller att slippa konsekvenser. Och säg inget framför datorskärmen som du inte skulle våga säga IRL till samma människa. Tänk på dina framtida barn. Tänk på att någon i framtiden säger till dina barn vad du säger till andra människor på nätet. Skulle du vara okej med det?

torsdag 8 januari 2015

Drömmar om nytt boende

Åh vad jag är sugen på en bostadsrätt! En stor lägenhet där vi slipper trängas med alla våra miljoner prylar och där vi får göra som vi vill. En lägenhet med stort kök och stor toalett. En lägenhet som bara är vår och där ingen sniken hyresvärd lever gott på våra pengar. Men med fjuttiga inkomster från sjukpenning och aktivitetsstöd så får vi lägga planerna på hyllan sålänge. Hoppas det inte dröjer alltför många år innan vi kan förverkliga drömmen. Tills dess fortsätter jag drömma. Om den HÄR lägenheten kanske?  Jag blev handlöst förälskad i både kök och badrum. Så himla fint!

lördag 3 januari 2015

Nyårslöften

Nytt år.
Tjugohundrafemton.

Jag tror att mina nyårslöften för detta året får bli:

  • Blogga mera
  • Promenera mera
  • Kasta mindre mat och lära mig ta hand om rester på ett bättre sätt
  • Tänka mer positivt
  • Fotografera mera


Just nu har vi fyra katter i huset. Förutom våra egna två så passar vi två katter vars matte är på semester utomlands. Det går jättebra, vi hade trott på mer fräsande men det var bara de två första dagarna, nu nosar de på varandra och verkar ganska nöjda med tillvaron. Men jag skulle inte vilja ha fyra katter permanent, tycker det räcker med två stycken så att de kan få den uppmärksamhet de behöver. Våra katter är våra bebisar och har olika personligheter precis som människor, det är roligt att se. Jag brukar prata massor med dem och de svarar alltid. Vad har jag ingen aning om dock ;-)

Man ska väl inte klaga på helger och högtider men nu har det blivit för mycket, nu längtar jag efter vardagen igen. Förmodligen är det för att jag inte har något jobb men inte bara det. Hela Sverige stannar liksom av när det är sommar eller jul. Det går inte att få tag på folk. De är lediga utan ersättare eller så har de stängt ner hela kontoret. Jag tycker bäst om när allt rullar på som vanligt.

Tjingeling!