torsdag 2 april 2015

Att vara som alla andra eller inte

Som aspergare är jag sämre rustad för livets alla smällar. Jag känner att jag står med ena foten i en aspergervärld och den andra i en annan, normal värld, den som alla andra lever i. För på ytan syns det inte att jag är annorlunda. Det märks inte heller på mig alla gånger. Jag är normalintelligent och har ett antal nära vänner. Det är bara hjärnan som tolkar saker lite tokigt ibland. Jag har också svårt för kallprat för jag förstår inte grejen med att prata om saker som inte är speciellt viktiga. Jag är alldeles för rakt på sak, ser inte meningen med att linda in saker i en massa annat. Jag klarar inte överraskningar och att fatta snabba beslut eller att bli satt på pottkanten, jag vill vara förberedd på allt. Det skapar problem för mig eftersom världen är anpassad efter de "normala" och deras normer. Ju hårdare jag jobbar för att vara som alla andra och passa in, desto mer upptäcker jag hur annorlunda jag är. Det är ett helvete för jag vill verkligen inte vara annorlunda. Jag hade hellre blivit av med en arm eller ett ben om jag kunde få slippa ha asperger. Jag har svårt att se en enda fördel med det tyvärr. Men jag har ju bara haft 1,5 år på mig att anpassa mig till diagnosen också, det är ganska kort tid att komma över sorgen över ett liv som inte blev som man ville. För det är en sorg och sorg tar tid att läka.

Hoppas att vi någon gång kan bli vänner, min asperger och jag.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar