tisdag 30 juni 2015

Autopilot och rutiner

Att ha asperger innebär för mig att den där inbyggda autopiloten i stort sett bara fungerar vid tillfällen som att låsa ytterdörren och stänga av spisen. Allt annat måste jag klara av manuellt. Och det är en jäkla massa saker jag måste tänka på och komma ihåg att påminna mig själv om. Varje gång jag gör det dessutom. Inte konstigt att jag gått in i väggen två gånger. Jag har insett att jag kanske borde ta hjälp av en boendestödjare för att få hjälp med planering och med att göra upp ett schema för att klara av vardagen. När man lever ihop med en partner blir det ju dessutom extra krav på en att anpassa sig, man kan ju inte bara köra sitt eget race. Jag känner ofta att tiden inte räcker till och att jag får slå knut på mig själv för att orka med allt som ska göras och dessutom försöka hitta tid att ladda batterierna regelbundet och att komma ihåg att göra det. Grejen är att det är där det genast blir komplicerat. För att säkert komma ihåg saker måste jag skriva ner dem men jag måste samtidigt komma ihåg ATT jag skrivit ner dem. Ännu sålänge så antecknar jag alla viktiga saker och vilka dagar jag ska göra dem i min fina almanacka från www.personligalmanacka.se och det är tur att jag gör det för annars hade jag inte kommit ihåg hälften av dem. Men nu börjar den stora utmaningen när jag måste gå in och planera var dag för sig mer detaljerat och allt kan ju inte skrivas ner i klockslag så då måste jag hitta andra sätt. Det lutar åt att sätta upp post-it lappar i lägenheten. vid varje "station". Det är nog svårt för andra att förstå. För många går saker på rutin och automatiskt men jag måste påminna mig själv om att duscha, tvätta händerna, slänga skräpet i papperskorgen istället för att låta det ligga framme nånstans, betala räkningar, vara försiktig med ömtåliga saker, städa undan efter mig, ge katterna mat och hålla rent i deras låda, skriva inköpslistor för annars glömmer jag hälften av det jag ska handla, stänga av tv:n efter mig, komma ihåg folks födelsedagar och att det brukar vara artigt att höra av sig och gratta, köpa presenter (till födelsedagar, dop, barnfödsel m.m.), listan kan göras hur lång som helst på saker som inte går på automatik för mig utan kräver tankeverksamhet och planering.Eftersom jag har en begränsad plats för sådant i min hjärna så blir det att jag är tvungen att prioritera de viktigaste sakerna, således prioriterar hjärnan bort saker som jag vill komma ihåg men inte kan och det kan vara svårt för någon man lever med att handskas med att partnern glömmer bort saker som människor utan diagnos lätt kommer ihåg, som  t ex att släcka lampor, stänga lådor och skafferidörrar, stänga av tv:n, låsa båda låsen osv. Eftersom jag måste prioritera så väljer jag att komma ihåg de saker som inte innebär fara för någon annan eller för mig själv. Jag sätter ofta väldigt höga krav på mig själv och att jag måste vara perfekt och ha stenkoll på allt men jag inser nu att det är bara att glömma.


måndag 15 juni 2015

Att vara sig själv

Har ni nån gång varit med om att ni känner er osäker inför en situation och nån säger åt er "Det kommer att gå fint, var bara dig själv" Var. Bara. Dig. Själv. Fyra ord som för en aspergare innehåller otroligt många motsägelsefulla känslor. Det är ju just det med att vara sig själv som leder till sociala krockar och att människor drar sig undan från en och undrar vad man är för en konstig typ. Att vara mig själv i sociala sammanhang innebär för mig att vara avslappnad och låta allt gå på autopiloten utan att behöva koppla in tankeverksamheten. Att låta allt gå som på räls liksom. Men för att jag ska kunna vara mig själv med samma innebörd som det har för icke aspergare krävs det stor ansträngning i form av tankeverksamhet och detta fungerar bara om jag är någorlunda pigg och mår hyfsat bra. Alltså, ska jag ingå i sociala sammanhang så måste jag anstränga mig enormt för att kunna hålla igång ett samtal. Jag vet inte om det här låter vettigt för de som inte har asperger men låt mig förenkla det så här:

Om jag ska vara mig själv så ger jag ett mycket dåligt intryck. Jag kläcker ur mig saker som i min hjärna låter bra men som folk tar illa vid sig av eller tycker är väldigt underliga. Jag kan inte hålla igång ett ömsesidigt samtal mer än några minuter och avslutar meningar mitt i. Eller går iväg mitt under ett samtal för att jag tröttnat på konversationen eller att lyssna på den som pratar. Så att ge mig rådet "var dig själv" är i mitt fall ett mycket dåligt råd. Jag tycker inte om mig själv när jag är mig själv. Däremot kan jag när tillfället och måendet är rätt klara av att vara social, lyssna och konversera. Inte lika bra som alla andra men i bästa fall till stor del. Det går inte som på räls och jag måste tänka efter före varje mening vilket tar energi och gör att jag bara orkar några timmar och dessutom är mentalt slut 1-2 dagar efteråt.

Att vara eller inte vara sig själv - det är frågan.