måndag 15 juni 2015

Att vara sig själv

Har ni nån gång varit med om att ni känner er osäker inför en situation och nån säger åt er "Det kommer att gå fint, var bara dig själv" Var. Bara. Dig. Själv. Fyra ord som för en aspergare innehåller otroligt många motsägelsefulla känslor. Det är ju just det med att vara sig själv som leder till sociala krockar och att människor drar sig undan från en och undrar vad man är för en konstig typ. Att vara mig själv i sociala sammanhang innebär för mig att vara avslappnad och låta allt gå på autopiloten utan att behöva koppla in tankeverksamheten. Att låta allt gå som på räls liksom. Men för att jag ska kunna vara mig själv med samma innebörd som det har för icke aspergare krävs det stor ansträngning i form av tankeverksamhet och detta fungerar bara om jag är någorlunda pigg och mår hyfsat bra. Alltså, ska jag ingå i sociala sammanhang så måste jag anstränga mig enormt för att kunna hålla igång ett samtal. Jag vet inte om det här låter vettigt för de som inte har asperger men låt mig förenkla det så här:

Om jag ska vara mig själv så ger jag ett mycket dåligt intryck. Jag kläcker ur mig saker som i min hjärna låter bra men som folk tar illa vid sig av eller tycker är väldigt underliga. Jag kan inte hålla igång ett ömsesidigt samtal mer än några minuter och avslutar meningar mitt i. Eller går iväg mitt under ett samtal för att jag tröttnat på konversationen eller att lyssna på den som pratar. Så att ge mig rådet "var dig själv" är i mitt fall ett mycket dåligt råd. Jag tycker inte om mig själv när jag är mig själv. Däremot kan jag när tillfället och måendet är rätt klara av att vara social, lyssna och konversera. Inte lika bra som alla andra men i bästa fall till stor del. Det går inte som på räls och jag måste tänka efter före varje mening vilket tar energi och gör att jag bara orkar några timmar och dessutom är mentalt slut 1-2 dagar efteråt.

Att vara eller inte vara sig själv - det är frågan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar