fredag 7 augusti 2015

Att inte må som man vill

Jag mår inte alls bra just nu. Inte alls. Nej, jag tänker inte ta antidepressiva. Jag har precis slutat med dem efter att ha ätit dem i 5-6 år och i början gjorde de nytta men de senaste tre åren har de bara gjort mig sämre. De första veckorna efter utsättningen mådde jag mycket bättre och världen blev full av färger och jag kunde känna "på riktigt". Nu har jag hamnat i en svacka där jag gråter ofta och får panikattacker. Men jag tror det är såhär att medicinerna har lagt locket på alla svårigheter jag haft sen jag började med dem. Jag har så mycket sorg och ledsenhet som bara samlats därinne nånstans och inte fått komma ut under denna tid. Jag har inte ens kunnat sörja min håriga lilla pälsboll till familjemedlem som jag var tvungen att låta somna in 2012. Jag har inte haft nån riktig sorg efter honom utan bara stängt in allting. I samma veva var jag också i början av min utbrändhet plus att jag hade motgångar på kärleksplanet. Sedan har det bara fortsatt och jag är fortfarande utbränd 3 år senare. Det finns ingen medicin eller hjälp mot utbrändhet säger läkarna. Anyway, min nuvarande situation ser ut såhär:

*Strokedrabbad ( 2014) fästman med stor hjärntrötthet som har dåligt med ork vilket är helt naturligt och inget man kan klandra honom för.

*Utbränd, stresskänslig jag som knappt orkar ta hand om mig själv och absolut inte hela hushållet men som måste göra det (för ingen annan gör det) plus att jag försöker hjälpa min fästman så mycket jag kan plus att vi har två katter som ska ha omvårdnad.

* Stark oro för framtiden. Kommer nån av oss nånsin att orka jobba igen? Hur ska det gå med ekonomin då? Kommer vi nånsin ha råd att flytta?

Jag känner att det går utför och jag är rädd för vad som ska hända och hur det ska sluta. Kommer jag också få en stroke? Hjärtinfarkt? Alzheimers? Vem vet vad stress kan leda till i längden. Jag vet inte ens vart jag ska vända mig längre. Har fått så dåligt (slappt) bemötande av vården så jag orkar inte kontakta dem igen. Bara det ger mig stress liksom.

Jag har så svårt att acceptera min aspergerdiagnos också. Jag vet ju att jag har det och det kan hjälpa mig på vissa sätt, bla i kontakten med Arbetsförmedlingen men i övrigt så önskar jag att jag var en helt normal människa utan diagnoser. Jag hatar min asperger och jag hatar mig själv för all skit den ställer till. Hade jag fått min diagnos för 15-20 år sedan så hade jag kunnat undvika mina utbrändheter för då hade jag valt andra arbeten för jag är 100 på att det är dem som gjort mig utbränd.

Jag vill bara att allting ska sluta ta så jäkla mycket energi från mig. Hushållsgöromål, Bussresor, Folksamlingar, trafiken, umgås med folk, handla mat, jobba, komma ihåg folks födelsedagar, listan kan göras lång. Jag vill bara vara en helt vanlig tjej som orkar allt som andra orkar. Som klarar den höga ljudnivån och allt folk på krogen en fredagkväll, som klarar allt folk och allt prasslande och tuggande på bion, som orkar jobba och tjäna egna pengar så vi kan flytta nån annanstans eller åka på semestrar, som orkar gå på kalas en hel kväll utan att behöva dra mig undan i ett annat rum för att ladda batterierna en stund, som inte får ångest för att orken inte räcker till ens en liten smula av det jag måste göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar