tisdag 3 november 2015

Till systern jag inte har

Kära syster

Jag har alltid saknat dig, vet du. Du hade förmodligen funnits om inte pappa haft två pojkar sedan tidigare som han betalade underhåll till. Pojkar som jag är lillasyster till på pappret men endast där. Inte i verkligheten. De växte upp i en annan familj och i våran var det bara jag. Ensambarn kallar jag mig. Ett tag försökte jag inbilla mig att jag hade tur. Jag fick båda mina föräldrars uppmärksamhet och slapp dela den med någon annan. Någon som du. Någon som tyckte jag var en skitjobbig lillasyster eller som tyckte jag var en tråkig storasyster som inte ville att du skulle leka med eller röra mina prylar. Jag vet inte vem jag försökte lura. Mig själv, antagligen. För du fanns inte där när jag blev mobbad i skolan. Du fanns inte där när jag inte hade några lekkamrater. Du fanns inte där på julaftnar när jag alla år var det enda barnet med alla äldre släktingar. Du fanns inte där när jag hoppade av gymnasiet. Du fanns inte där när jag några år senare tog revansch och efter tre år på komvux äntligen fick sätta studentmössan på huvudet. Du fanns inte där för att fira med mig. Du fanns inte där när jag tragglade mig igenom alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Du fanns inte där när jag träffade min första pojkvän. Eller min andra. Eller min tredje. Du fanns inte där för att kritisera mina val av dem. Du kunde inte glädjas med mig när jag blev sambo. Jag kunde inte gråta ut i din famn när jag blev dumpad. När livet är svårt finns du inte där att gråta ihop med. När livet är bra finns du inte där att skratta ihop med. Kan man sörja nån som aldrig funnits? Att man känt sig halv hela livet. Jag säger att man kan det. Man kan sörja barn man aldrig fick så man kan visst sörja en syster man aldrig fick. Ibland gråter jag en skvätt när jag tänker på allt jag gått miste om. Eller nej, allt VI gått miste om, kära syster. Men du finns inom mig på nåt sätt.

Din käraste syster.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar